in this moment

Jag är precis som Lovisa, en riktig tänkare. Jag kan hoppa från en liten gest någon gör, till vad jag gjorde för ett halvår sedan, vem personen jag var med då gjorde, till att berätta något jag hört från den personen. Det är inte många som förstår sig på mina kopplingar och hopp i tankar. Jag kan räkna upp 2, möjligtvis 3 och ingen av dem är min pojkvän. Till skillnad från Lovisa oroar jag mig inte för att göra fel, utan jag utmanar ödet och tycker sedan synd om mig själv -när jag vet att jag inte borde ha gjort som jag gjorde. Det var ju fel, det visste jag.

Men det är som hon säger "Vi lär oss av våra misstag, vi växer med misstagen, vi blir, oftast, till någonting bättre".

Precis som Lovisa skriver, är jag helt paff över hur min pojkvän bara sitter helt blank i ögonen och säger att han inte tänker på något, när jag frågar. Jag blir helt vansinnig. Jag är rädd för tystnaden, jag kan inte sitta tyst, om ingen tvingar mig att delta i en diskussion då blir jag knäpp tyst. Jag klarar inte av tystnaden och det är nog anledningen till att jag pratar på så mycket. Jag berättar om allt bara för att låta egentligen.